Jaha, nu har man varit i smedby och fixat lite in för flytten, och på onsdag flyttar dom till ett hus i landet ingenstans !
Fan varför kan de inte lyssna på mig och på vad jag känner och vill, visst jag kan inte säga annat än att de har ställt upp med lägenheten och allt, men kan ingen fatta hur det känns att knappt hinna ut ur boet innan de börjar leta nytt och köpa nytt och ska flytta?! Kan de inte fatta hur det känns att ha hela ens barndom i ens hus på en gård, och sen ska de bara lämna det. Alla minnen allt , allt , allt finns i detta huset. Det värsta av allt är att de förväntar sig att man ska vara glad för deras skull att de ska flytta där i från, HUR KAN MAN TÄNKA SÅ? Vad hände med medlidandet, Är det så att ni förväntar er att känslor växer bort eller ? Visst jag vill inte flytta tillbaka till er men vafan helt jävla seriöst, det är MITT hus! Huset jag älskat så sjukt mycket, huset som jag har lärt mig allt i , huset som jag har utvecklats i. Huset som verkligen är ens liv?! Jag är inte speciellt intresserad över hur ni har det i mörbylånga. Trodde att ni kanske fattat en vink när jag inte följt med och kollat på det? Ni kommer aldrig förstå hur det känns för mig. Ni kommer aldrig att förstå det! Någon annan köper min barndom , mitt liv? Det är fan inte okej! 

Onsdag-Fredag ska jag bo i detta än så länge ROSA hus? utan tv, utan internet utan ett liv!?

Men de värsta är att inte kunna gå in i huset i Smedby något mer...

Helvete!